Jag är i en park just nu. När jag arbetade som senioringenjör kom jag sällan till sådana här platser. När jag gjorde det var det för att leka med mina barn, eller för att leka på lekplatsen, eller för något annat "ändamål".
Men idag kom jag bara. Utan anledning. Vilket är förvånansvärt intressant.
Det här är Ibaraki. Det finns inga höga byggnader som i Tokyo, Osaka eller Kyoto. Himlen är vidsträckt och tyst. Det finns ljudet av bilar, men de är långt borta. Ljudet av insekter ekar, och fågelsång blandas in. Ännu en gång inser jag att man kan höra årstiderna i Japan på ljuden.
Att vara här visar hur "målmedveten" jag har varit. Framsteg, mål, prestationer. Jag märker att mitt huvud är fyllt av allt detta.
Men i skogarna och parkerna finns det inget sådant. För jämförelseobjektet är inte en människa, utan bara vinden eller ett träd. Där finns det ingen överlägsenhet eller underlägsenhet, ingen mening, ingenting. Det räcker med att bara vara vid liv.
Det är konstigt att säga det här, men... Jag lever bättre när jag har glömt mitt syfte.